JAG SKULLE GISSA att det här fotot är taget 1955, en försommardag, sådär mellan tolv och ett på dagen. Jag vet inte vem som tagit fotot. Mammas Voigtländer tog 6×6, likaså min systers kamera och det här formatet är snarare 6×9. Fotografen kunde vara vem som helst som kom på besök och hade en kamera med sig. Motivet var ju givet, om nu ett par söta små barn råkade finnas tillhands och gärna ställde upp sig framför linsen.
Sedan var det bara att hålla kameran stilla och vänta in ögonblicket, vänta med att trycka av tills de båda vänder blickarna mot varann. Inget gloende eller flinande in i kameran. Nej det här ser ut som ett helt naturligt samtal mellan redaktören och hans dåvarande flickvän, Monika. Därför var den här fotografen tursam eller duktig. Troligen bådadera, men kanske inte professionell, eftersom skärpan kunde varit något bättre. (Det går an att klicka på bilden.)
…Då fotot togs var huset (som inte syns t.v.) nätt och jämnt färdigbyggt, trädgårdsarbetet hade inte hunnit långt, eftersom pappan hade heltidsarbete också. Redaktören och Monika hade inga synpunkter på det. De hade en fantastisk lekmiljö som det var.
…Jag kan undra vad de talade om?
Fin bild. Vad ni pratade om? Eftersom du tidigt var en naturlig charmör lockade du säkert flickvännen med något helt oemotståndligt så hon följde dig vidare. Mitt tips:
”Vill du se min nya spann och spade som vi kan leka med i sandlådan?”
Redaktören och Monika bodde faktiskt ihop och jag tror det var ömsesidigt förtjusning. ;)
På den tiden hade alla små flickor rosett i håret. Jag förstår att du var förtjust i henne!
Ingrid