Trädet i Bregottfabriken

”MARGARINARBETARNA” var på annat håll, så även om de bara är unga praktikanter ännu, som jag tror mig om att kunna mota iväg om det skulle bli närgångna  så passade jag på att ta en tur bort till trädet i lugn och ro. Det grönskar. Inte lika frodigt som de som ännu står, men bladen är friska.

Det är förvånande hur mycket sav och näring som stammen ännu innehåller. Ska virket duga till ved får nog trädet ligga kvar över sommaren och avlövas, gissar jag.

Jag tycker om träd. Träd imponerar på mig; med storleken, med styrkan, åldern. Det är sorgligt med fallna resar, just för de många årtionden, kanske sekel och mer, som de representerar. Kanske är vi jämngamla? Nja, jag tror att jag kanske skulle ha nått om stammen med armarna när jag var barn. Så jag är nog yngre. Men jag var inte här då.

Trädet stod här, medan jag levde mitt liv annorstädes. Jag har haft 16 olika boplatser när jag räknar efter, medan trädet stod här. Och först här i det nuvarande hemmet råkade vi på varann. Trädet skulle knappast ha brytt sig, även om det kunnat. Träd behöver inga människor. Förhållandet är det motsatta.

Jag kan väl inte påstå att jag gav det fallna trädet min särskilda uppmärksamhet, medan det stod där. Ett bland många. De får dela på min tillgivenhet. Men när storm eller motorsåg knäcker en ståtlig rese, då kan jag gripas av den där vemodiga känslan; av perspektiven, av associationerna. Ett träd står för sin ”epok”. Under tidens gång kan många människor ha strosat under grenarna – ännu fler kor och kalvar.