ATT LEDA VATTEN är något människan har gjort så länge hon varit människa. Kanske längre. Kanske är det en naturlig drift? Vi består ju själva av intrikata och komplicerade vätskeledningar. Att få regnvatten att fylla på vår guldfiskdamm står inte alls i proportion till exempelvis blodsystemet, i fråga om sinnrikhet, men vattenledning är ändå just vad redaktören för det här Magazinet har sysslat med.
Det provisorium som visat att 1/4 av takets avvattning kan ge god utdelning till fiskarna, kan snart avvecklas och det nya, något mer diskreta systemet kan få träda i tjänst i stället. Här ses först det kärl som ska ta emot och i viss mån magasinera vattenvolymen i de fall det handlar om störtregn. Jag vet ju inte om rördimensionen som ansluter därefter, är tillräcklig. Jag räknar med att vattnets egen tyngd ska hjälpa till med flödet vid såna skyfall som det vi fick igår.
…När jag är färdig är det bara att lossa stupröret och svänga över utkastaren till den nya installationens ”flödesutjämnare”.
Visst syns röret, men det oestetiska ingreppet i miljön blir i alla fall mindre än det som plankor plastpåseslang, eltejp och diverse annat orsakat. Jag skulle till och med kunna måla röret i trädgårdsgrön kulör – men kanske ska man inte överdriva ändå? Mycket kan döljas av fagra blommor också. (Jag ska tala med min fru om det.)
Det är som att bygga med LEGO ungefär och märkligt nog, när det gäller byggmaterial, har jag inte tyckt det var dyrt. Den här undergången gick galant att göra. Tumstocken var inte ens med. Däremot använde jag vattenpasset. Det är viktigt med flödet.
Avslutningen kräver ett par (svaga) böjar till för att avsluta lite mjukare. Så byggfirman får se mig igen. Då kommer jag nog upp i 600:- Men å andra sidan får jag lite material över.
…Nu lär nya regnområden vara på väg in över landet, laddat med rikliga mängder nederbörd. Så frågan är om jag ska köra igång anläggningen redan nu, eller lugna mig lite. Jag bör nog ta beslut innan kvällen.
