FRAMME VID SLUTBILDEN – utan att för den skull vara nära ett avslut. Hela det här projektet om Madame Sashigawa och hennes värdshus i bergen, är faktiskt byggt på ’lösan sand’ och om den här posen med Kikkori kommer att ingå i slutbilden, är väldigt osäkert. Det kan inte vara annat, eftersom hela idén fortfarande saknar en riktigt stensatt grund att vila på. Jag har i nuläget 2-3 olika slut att välja på: Det harmoniska, det sorgliga – eller rent av ett våldsamt? Sistnämnda alternativet tror jag själv inte på. Det vore ganska fjärran från mig och min ursprungliga tanke med det hela. Men vad vet man?
Egentligen har jag haft ”den röda tråden” från början, men sedan, någonstans, har den tvinnat upp sig och blivit flera trådar. Vilken linje ska jag välja – och fokusera på? Ja, man har inte bara sina oundvikliga problem. Man får dem man skaffar sig också. ;)
Ronny
Hoppas på en neverending story som i sin fortsättning omväxlande har kvar alla elementen du undrar var du ska sätta slutklämmen på.
Tack, Ingrid! Roligt om du gillar teckningarna.
Jag vet dessvärre inte så mycket mer än du om vad som kommer att hända, där uppe i bergen. Förhoppningsvis blir det något slut i alla fall. Det jag skriver i ”magazinet” är inte den text som bilderna sedan ska beledsaga, det kan nog skilja sig rätt mycket. Men mer därom ska jag inte yppa i förväg. Ett lyckligt slut kan jag inte heller garantera. Livet är (/var) inte alltid sådant i Hokkaido. Men kanske räcker det om slutet bara blir lite vemodigt? :)
Ronny
Jag har njutit av dina fantastiska bilder och av din långa historia nu i någon halvtimme. Hoppas verkligen att slutet inte blir sorgligt. Han är ju så trevlig, samurajen, till skillnad från maken. Han kanske dör så hon kan gifta om sig?
Ingrid