DET SKYMMER TIDIGARE om sensommarkvällen. Augustimånens nya vassa skära går över skogsrandens mörka silhuett, där hästen gömmer sig bland trädkronorna, Anas häst. Alltid på språng, alltid gallopperar den mot norr, men kommer ingen vart. Det är bra. Vi kommer att sakna den sällsamme springaren ifall den försvinner från oss.
