ETT ÅTAGANDE håller på att bli slutfört och ska snart gå i tryck. Det är inte utan att det känns bra. Det gör det alltid när ett uppdrag slutförs. Men så kommer det där vakuumet. Jag behöver inte fråga mig, vad gör jag nu – för det har jag alltid listan full av. Förutom av de domestiska och närsociala göromålen, har jag skissböckerna att tillgå, ifall jag skulle bli renons på idéer. Men det är inte det som är problemet med ”tomheten” och något problem är det egentligen inte heller. Andrum heter det nog. Javisst – tid och utrymme att andas. Men det har jag haft hela tiden!
Jag har mina tvivel. Är det dags nu? Har jag blivit för gammal så det är dags att lägga av med att ta uppdrag? Då får jag väl andrum så det räcker till hushållet och närmiljön. Men vill jag ha det? Kanske beställningarna är lite som ett par ”Manhattan”, eller rent av opiumhaltiga? Röka på och försvinna in i projektet. Glömma spis-&-diskbänk-räkningar-gräsmatta-och-den-kräsna-katten-som-vill-ha-gourmémat och istället föras iväg till spännande tider och landskap. Lagom verklighetsflykt. Jag har allvarligt funderat på att ta ner skylten: ”Uppdrag utföres”. Men den får nog hänga uppe ett tag till. Man vill ju inte missa något. Och man ska heller inte ha för mycket andrum. Man kan faktiskt bli snurrig av för mycket syre också.
