ATT RITA BILDER är inte den himmelska höjden av lycka. Inte ens för en som haft det som yrke. Eller kanske rättare: Särskilt om man haft det som dagligt jobb. Jag kallar mig Illustratör och grafisk designer – i pension. Och även om det förhållandet inte ger ett förfärande överskott av tid, som yngre reklamfolk tycks tro, så ger det i alla fall lite mer utrymme för eget, helt onödigt okynnespysslande. Någon mer tid för det där man gör för nöjes skull.
Alltså är jag så pass fri att jag skulle rita av hjärtans lust, alla mina lediga stunder. Men det gör jag inte. Långt ifrån. Det är jobbigt att rita, – och svårt! Jag har aldrig fått kläm på det där. Ibland hamnar jag ungefär där jag tänkt mig, men inte alltid. Trots att jag intalar mig att det inte är så noga med varje linje längre, det får vara lite skissartat (säger jag alltså till mig själv, när vi båda uppskattar det vältecknade och båda skyr slarv och ’frånvaro’ i bildskapande). Jag intalar mig också att jag överhuvudtaget inte behöver sätta mig vid ritbordet. Tvånget är borta nu när ingen ställer krav längre. Men när jag är på väg att tacksamt acceptera det förhållandet – då sticker det upp några nya ljusgröna groddar ur myllan inne i huvudet. Igen. Och så sitter jag där. Jag vill ha mina bilder – bara jag slapp att rita dem.
Nej, det är inte roligt att rita! Men vad har jag för annat val? Vem ska rita mina bilder om inte jag själv? Därför fortsätter jag att försöka. Mitt aktuella projekt kräver många bilder och jag har knappt börjat fast jag har hållit på sedan i somras. Tänk om jag hade haft en lärling. En som tyckte om det och ritade som jag – fast (lite) bättre. En som jag kunde ge direktiven och som skulle uppfatta mina önskemål direkt. Sedan skulle ”hen” visa mig sin teckning och jag skulle säga: Bra! Precis så!
Fast såna här tankar faller ju alltid på sin egen orimlighet (är jag helt dum eller?) Så vad är mitt problem egentligen? Jag hinner knappt tänka tanken till slut förrän min vän Håglösheten stiger på.
-Ropade du på mig?
-Nej, verkligen inte tänker jag, men säger: Jaså du är ute och rör på dig. Mycket att stå i?
