SÅ DYKER REDAKTÖREN äntligen upp ibland det gamla fotomaterial som jag tagit mig för att digitalisera. Det är förstås den minste i bilden, med cellstoffen putande i byxlinningen. De andra är syskonen och modern. Ganska jämnt 68 år senare skulle nämnde redaktör komma att hitta fotot och publicera bilden i sin blogg.
Ingrid. Jag följer också strutsens exempel i de flesta fall. Här råkade jag dock dra fram ett kuvert med negativ, och så fick jag idén om en förbättrad ”kopieringsplint”. Sen gick det som det gick. ;)
Bättre sent än aldrig. Har också mängder av gamla bilder instoppade i kuvert lite här och var. Men jag gör som strutsen…
Ingrid
http://www.inkspots.se/wp-content/uploads/2018/08/Iris11_640.jpg
á la Vivian Maier – spännande – den bilden är jag nyfiken på
Ja, jag sitter och försöker lätta mitt dåliga samvete: Foton och negativ har blivit liggande så länge i askar och kuvert, glömda alltför länge. Med vår tids förenklade teknik och det oerhörda bildflöde som kommer därav, tror jag att man kanske kommer att skriva ner värdet av bilder? Någon slags devalvering. Hundratals bilder är ju en sak – men när det kommer att handla om tiotusentals?! Fast digitala bilder har ju också en förmåga att försvinna själva, så det blir kanske en slags reglering på så sätt.
(Mamma har åtminstone en ”selfie”. Lite á la Vivian Maier, via en spegel.)
Vilken bildskatt!! Såå fina bilder. Inga selfies här!! Jag funderar över hur vår tids foton kommer att ses av eftervärlden? Vad kommer de att berätta om oss?