JAG MISSTÄNKER att det finns ett antal getingbon inne på vinden. Bland annat under takskäggen går en livlig trafik. Det finns en ”inspektionslucka” som jag skulle använda för att bedöma läget, men när jag öppnade den fann jag första boet redan nere på dörrens insida. Där jag hade ansiktet.
Jag kan inte påstå att invånarna blev glada att se mig. Genast surrade det ovänligt kring mig, på det där speciella viset som arga getingar och bin låter. Man känner igen de där ettrigt uppvarvade tonerna! Jag retirerade skyndsamt ner. Och ja, det skedde väl lite i panik för jag vet knappt om jag föll eller hoppade sista biten ner, hojtande så att hustrun kom, undrande över vrålet.
Nå det gick hyfsat bra ändå. Ett lindrigt stick och inget nytt benbrott. Men budskapet från de små fäna kunde inte vara tydligare: Vi är här, här tänker vi stanna – hela sommaren!
Här går olika intressen isär – det uppstår en konflikt. Bokning av professionell hjälp med avhysningen är redan gjord via nätet, även om jag principiellt är emot åtgärden. Getingar hör sommaren till och de allra flesta av dem får ju bara uppleva en, stackarna!
Jo, nu är de ju rätt så talrika och det finns fler bon ute i vedbon också… och i diverse fågelholkar. Så arten fortlever nog ändå.
Principer mig hit och principer mig dit. Bra gjort att påkalla artilleriet!