DET BLIR SÅ TOMT när man mister en god vän. De inspirerande samtalen, de goda tipsen och förslagen, kritik och beröm och alla ”vad tycker du?” Allt det har upphört nu. Det var en vänskap mellan professorn i ortopedi och den självlärde tecknaren, ett möte inom kulturens sköna sfär, där vi delade samma intressen. Per, min bildhuggande vän, var en människa med stor aptit på livet, som gjort så ofantligt mycket, men som hade så mycket kvar att göra. Nu är han borta. Det känns så väldigt tomt och sorgesamt.
Ja han hade sin professur på Linköpings Universitetssjukhus. På somrarna gjorde han sina animerade träskulpturer ute i Tjust Skärgård. Vi hade flera gemensamma intressen som vi kunde diskutera, så visst är det tomt nu.
Ronny
Jag förstår att du sörjer en vän som samtidigt var en fin konstnär och uppfinnare. Jag har ju sett inlägg med hans skulpturer som jag blev väldigt imponerad av. Det var väl han som bodde i Linköping?
Ingrid