MARIE HERMANSONs senaste roman utgör inget undantag från hennes nu tolv böcker långa boksvit. Min favoritförfattare gör mig inte besviken denna gång heller. Jag inser att den här spännande, roande och mycket intressanta romanen, måste ha föregåtts av ett enormt noggrant och omfattande förarbete med historiska djupdykningar i det ännu unga seklet (det förra). För det är en intrikat väv av händelser som läsaren dras in i, där centrum utgörs av Göteborg och Den stora utställningen; Jubileumsutställningen 1923.
Romanen har fått en annorlunda ”struktur” än författarens gängse, kanske verkar upplägget lite lånat från andra, ”moderna” berättarstilar. Först tyckte jag det var lite synd och jag saknade Marie Hermansons omistliga sätt att direkt ta mig in i det besynnerliga skimmer som alltid bäddar in hennes berättelser. Men det kommer! Färgläggningen är hennes egen och både personer och miljöer målas i hennes unika lasyrteknik som modellerar fram karaktärer att tycka om (respektive tycka mindre om) och miljöerna får det välbekanta, lätt beslöjade dunklet som jag förknippar med författarens världar. Och både humor och spänning fått lite extra utrymme. Jo, Den stora utställningen skiljer sig från de tidigare i raden, men romanen är ändå en äkta Marie Hermanson, En läsupplevelse av bästa märke!
Det kan vara dags. Men vad vi vill läsa är ju så personligt förstås. Den första boken jag läste av författaren var: ”Det finns ett hål i verkligheten”, en novellsamling. Det är också den första hon skrev. Sedan var jag fast, och gick och väntade på första romanen. Varför inte prova Musselstranden, som ligger mitt i produktionen? Eller den här senaste? :)
Ronny
Tack för tipset. Jag har inte läst någonting av henne så det är så dags verkar det som. Men det är väl i så fall bäst att börja med den första boken i sviten, eller?
Ingrid