NÅGON GÅNG mot slutet av åttiotalet inledde jag min ”Cirkulära tingel-tangelperiod”, då jag ofta inkorporerade system eller mönster av ”bubblor” och ringar i mina bilder. Om jag vore konstnär skulle möjligen någon fördjupa sig i en analys av förekomsten. Men det skulle inte vara mödan värt. Jag gillade ringarna och det var skäl nog. Någon djupare psykologisk orsak är nog inte att söka – med mindre än att jag själv helt saknar självkännedom.
Att ringarna ger mig själv ett slags milda visuella klanger åt bilderna, är nog bara något som jag kan förnimma.
Ringperioden sträckte sig sedan vidare in på 90-talet och har troligen inte upphört helt ännu.
Troligen är det också så att de mjuka runda formerna helt enkelt tilltalar mig mer än de hårda, kantiga?
Och att ringar på flera sätt har stark symbolisk och emotionell laddning, är väl ändå ett absolut och obestridligt faktum?
Lars Lerin är en glänsande akvarellist och en imponerande konstnär. Men kanske skulle mänskliga figurer i målningarna riskera att sänka den konstnärliga nivån till ”illustrationer”?
Ronny
Du har en stor fördel framför Lars L i din konst och det är att det är människor med i dina bilder. Det är väldigt sällan man ser sådana hos honom. Dina cirklar gör bilderna bara lite mer spännande, så fortsätt du med dem. (Jag kom att tänka på LL eftersom jag har följt hans program i TV.)