ETT FARTYG ANLÖPER Buenos Aires hamn vid Rio de la Platas utlopp. Troligen kommer båten att ligga vid kaj en tid, eftersom en matros på permission tar sig för att hyra en häst och rida dryga sju mil sydostvart, till en liten avkrok som inte ens har en riktig gata genom byn.
…Här stannar han, binder hästen vid ett ungt ombúträd och träder in i den cantina som innehas av modern till målet för hans utflykt. Denna tar hand om ridspö och beväpning. Och på en bänk sitter hon, den bedårande. Hon har stuckit en nyplockad ros i sin barm: Lilla Carmen. Matrosen bjuder upp. Han har tagit sig ända ut hit till Samborombón för han vill dansa med sin Carmencita. Tango!
Per (bildhuggaren som uppmärksamma läsare av det här magasinet bör ha blivit förtrogna med vid det här laget) gjorde illustrationen till en sångbok i sina yngre år, på 1970-talet. Jag upptäckte den här bilden på väggen hemma hos honom och tilltalades förstås direkt. Det är en flyhänt tuschteckning där en minst sagt beslutsam Fritiof Andersson (för visst är det han) tar kommandot i tangon. Inte så elegant precis, utan mer resolut: Permissionen är kort – här ska dansas. Den stackars lilla Carmencita följer i dansen, något annat är inte möjligt när nordbon med livtag och uppsträckt arm för henne ut på golvet. Det här är en ögonblicksskildring. När kavaljeren väl tagit steget fullt ut kommer hennes högra fot att frigöras och man får hoppas att tårna, liksom armens leder och senor håller kvällen ut. (Det var faktiskt en blivande ortopediprofessor som tecknade bilden).
Under dansen, till tangorytm, kommer Fritiof med förslag. Inga kortsiktigt skamliga, utan mer ett innerligt gemensamt framtidsprospekt. Han tänker sig att mönstra av, ta jobb i svärföräldrarnas företag, gneta skötsamt, sparsamt, utan att dricka eller spela – och bara ägna Carmen all sin kärlek.
…Men Carmen är minst sagt skeptisk. Hon tror inte att den sjöfarne passar för ett stilla stationärt liv i familjeföretaget. Dessutom tycks hon komma att få ett mer vidlyftigt erbjudande inom kort, i vilket ingår en hacienda som är förfärligt stor och med ofantligt mycket boskap. Gemålen in spe dansar dessutom underbar tango. Fritiof fortsätter emellertid, trots sina dåliga odds att försöka beveka och övertyga sin vackra Carmencita om deras fullt möjliga glädjerika framtid tillsammans – ännu långt efter att solen sjunkit djupt under Pampas horisont.
…Hur det sedan gick kan vi bara förmoda. Per Aspenbergs bild på det dansande paret sätter hur som helst igång fantasin på nytt, fastän jag hört Evert Taubes sång så många gånger redan.
