FÖR FÖRSTA GÅNGEN sedan i juni sover kattan på min säng. Hon har letat efter sin dotter, enda barnet efter den senaste havandeskapen, en skön, svart tös med outgrundliga ögon och som nu blivit vuxen nog att åka till Vetlanda och till en egen tillvaro. Kattan verkar inte sörja, men instinkterna gör att hon letar. Vaknar, äter lite och vill gå. Inte ut, utan ner i garaget där de bodde. Där är tomt, städat. Till och med lukterna är stort sett borta. Dottern och plikterna att vara mor är plötsligt borta. Hon ser sig om, vill sedan inte gå ut genom dörren. Istället går vi upp igen. Hon äter lite till och lägger sig på sängen i sin typiska sovställning. Antalet kullar hon har burit har jag tappat räkningen på. Hon är rutinerad barnaföderska, men vad säger det om hennes känslor för sina små? Hon saknar dem när de försvinner.
Dottern, blev alltså hämtad i förrgår. Jag hoppas hon får det bra, jag tror det. Kattan har somnat om. Att få vara ensam och att åtnjuta de tidigare privilegierna igen är kanske en återgång till det normala livet där några månaders barnuppfostran är de jobbiga avbrotten. Undantagen från det annars ganska bekväma livet? Jag tror jag väljer att se det så.
Det dräller av katter överallt, men alla är individer. Varje katt är en person. Det visste redan de gamla egyptierna. Vår katta är definitivt en person. Föräldraledig igen.
