Mask.
JAG TYCKER ATT det har varit mycket den senaste tiden och det är väl bra – så har jag sluppit att ha tråkigt. Tråkigt? Jag minns inte när jag upplevde begreppet sist. Kanske vet jag inte ens vad ordet betyder? Att vara tråkig vet jag (ingen bjuder mig på fest som lustigkurre), men att ha tråkigt – nej, dessvärre kan jag nog inte riktigt definiera uttrycket. Det hindrar mig dock inte från att av och till känna mig otålig, rastlös, oföretagsam, håglös eller rent av frustrerat paralyserad. Jag kan känna mig väldigt liten inför allt jag vill göra, men som inte blir gjort och få lite lättångest när jag inte gör något. Apatin gästar mig då och då. Sorg överväldigar mig. Men det är inte uttråkad jag känner mig.
…Mitt eget sällskap passar mig. Jag går mig inte på nerverna. Utan att försöka spela på någon förträfflighetens sträng, eller trolla fram och tillägna mig några spirituella egenskaper ur luften, är det bara så att jag faktiskt trivs tillsammans med mig själv. Trots alla fel och brister jag har, alla dumheter jag gjort och gör, alla fadäser och generade saker som jag helst inte skulle vilja att jag påminde mig om, så är jag ganska tillfreds i sällskap med mig själv. Utan att bli underhållen, road, stimulerad eller aktiverad. Och så har det väl varit så långt jag minns. Om det är bra eller dåligt vet jag däremot inte.
…Faktiskt skulle det kanske också kunna vara möjligt att Tråkigheten är mitt rätta element? Att ledan och den andliga torftigheten är mitt livsrum och min naturliga miljö? Vart tar då mina tråkighetsreferenser vägen? Jag har inte tänkt på det förrän just nu.
Bilden har inte mer med artikeln att göra än att min vän konstnären, Rich. Langsbroe, tittade in och sa om mitt hastiga arrangemang: ”Den œr da fedt go’! Det delte sjæl, som skjuler sig selv! Da du ikke selv er i stand til at gøre noget med den idé, snupper jeg den!”
