NU ÅKER GJUTFORMEN iväg till bingen på återvinningsgården. Det finns en säck till, med innerformen i silikon. Det blir inga fler kopior (egentligen blev det bara en). Det var ett beställningsjobb som kom till så där som en del projekt gör, med ett lättvindigt: ”Visst går det att göra” och som sedan ger en bekymmer i övermått. Fast jag ångrar ingenting! Det började med en papier-machéfigur på sådär 70 cm och slutade med en (nästan) skala 1:1-kopia. ”I ett mer beständigt material.”
Eftersom projektet, min kaxighet till trots, låg en bit utanför kompetensområdet, tog det hela lång tid. Mycket tänkande på metoder, mycket grubblande över material. Långa torktider och härdningstider – korrigering och slipning. Och slipning. Men summa summarum: Det var roligt!
Det är med stor tillfredsställelse jag förpassar gjutformen till det här projektet till annalerna.* Och en egen kopia i papier-maché har jag faktiskt själv. Den idiotiskt spretiga formen har varit i vägen i 7-8 år. Det här var på tiden!
Redaktören
:) Marie-Louise. För min del handlar det bara om någon procent som jag gör mig av med. Det finns alltså mycket kvar fortfarande. Ingen risk för ökenkänsla än på länge.
Ja, jag tänker ibland på ditt släp som en väg till själslig befrielse. Det kan nog bli så att jag ber om frakthjälp en vacker dag. ;)
Ronny
Åh om jag vore där:-)!!! För vem sparar man all xxxx? Håller på och kraftsamla!!:-) …men Herregud …kanske tomheten kommer att kännas stor som en öken:(????./.och där har jag aldrig varit:-)! Kanske en resa värd att göra?:-)?.. å andra sidan får man ju kraft att starta nya samlarprojekt!!:-)? Livet är ett oändligt? Äventyr:-)!! Ska jag komma med släpet;-)?..
Jag tror att vi allmänt bär på en känsla av att vi måste (eller åtminstone bör) spara på saker och ting från ”historiens början”. Ett komplett, sparat arkiv för var människa vore väl önskvärt för historieforskarna och arkeologerna i sinom tid, men varför ska vi göra det så lätt för dem?
Jag är kanske något yngre än du, men ser ändå med lite obehag på all den barlast som jag härbärgerar. Mina pärmar från mina tidigare firmor har nyligen skattat åt förgängelsen – otroligt skönt! Det är ett framsteg för var reducering av volymen som jag kan göra. Disketter som inte har någonstans att läsas längre likaså. Jag kommer garanterat inte att bli olycklig för det. Inte mina ätteläggar heller. Och det betyder ju heller inte att jag ”gör i ordning” och ”bereder mig”. Kanske inser jag bara att det inte är så praktiskt med överfulla hyllor längre. Varken här eller en trappa ner, i verkstadsutrymmena. ;)
Ronny
Det är en härlig känsla när man äntligen kommer sig för att slänga något som man har sparat i kanske årtionden. Mer plats behöver man ju alltid. Jag har en del pärmar från tiden på lärarhögskolan i början på 70-talet. Kanske det är dags nu att göra sig av med dem. Jag kommer i alla fall inte att vikariera som lärare något mer, det vet jag säkert. Har aldrig satt min fot i skolan sen jag gick i pension och det var ett tag sen.
Ingrid