BRÅTTOM! Den 20:e ändrades till nu och eftersom jag tagit på mig arbetet får jag ju göra vad jag kan för att klara den nya tidsgränsen (med rimlighetens tillägg). För det är ju en gång för alla så; att en pensionerad illustratör, lika lite som att snart sagt alla pensionärer (som ännu inte ligger på sitt yttersta) sitter och glor ut genom regniga fönster* och gångleds. Även om det reglerade (och inkomstbringande) heltidsjobbet numera hör till alla de övriga minnena och om dagarna i princip kan disponeras efter eget skön, tror jag ålderskåren är ganska samstämmig därvidlag: VI HAR INTE EN MASSA FRI TID!
Att upprätthålla ett hushåll med städning, tvätt och matlagning består av precis samma arbetsmoment som för de yngre leden. Skillnaden är bara att de har sin större fysiska kapacitet kvar, de orkar göra mer och fortare. Vi har samma sociala nätverksskötsel som tidigare och samma samhälleliga plikter. Egentligen är allt som förut, med skillnaden att inkomsten sjunker och att fler läkarbesök tillkommer (och att jag tycker 250:- känns onödigt dyrt för ett sånt).
Jag är först att inse att den sista delen i en tankegång och lång skaparprocess hamnar hos tecknaren. Den som ska visualisera med anständiga illustrationer. Och jag är den siste att klaga på det. Tillskottet är välkommet och så länge jag lever kommer jag nog att tycka att varje påringning från den medicinska världen är en utmaning. Så nu gäller det bara att slutföra uppdraget ordentligt.
Redaktören
* Om du av någon anledning missat den gamla filmen ”I huvet på en gammal gubbe” måste jag förstås uppmana dig att leta upp den och se den!
