ETT UPPSKOV på en hel vecka; ja det är nog bara jag som vet hur det känns. Att istället för dryga nattpass, som jag faktiskt är för gammal för, få sju hela dagar extra… det är en skänk! Nu kan jag faktiskt ta ledigt under kvällen, sätta klockan på ringning och angripa korrekturet med förnyad energi. Mina erfarenheter borde ha sagt åt mig att skapa en större lucka för jobbet, men jag när en optimist i min själ. En obotlig. Och vardagslivet tar ju alltid sitt utrymme. Det är inte så himla lätt att begära ledigt från verkligheten.
Hit har jag hunnit. Jag har inte allt kvar att göra, men mycket. (Fast av praktiska skäl jobbar jag förstås digitalt.)
En hel vecka. Den ska jag inte slösa bort, bara sticka emellan med ett par mitralisklaffar. Ingen föredragshållare bör stå utan bilder!
…Jag är ingen korrekturläsare, egentligen, men jag har ju lite hum om det där med att göra gjutformar och att gjuta. Och utan att förhäva mig, för det vill jag verkligen inte, kan jag väl lägga till: Bland annat. Jag vill inte heller gå händelserna i förväg, men kan väl nämna att det är just sånt som luntan handlar om. Men en hel vecka (förutom en eller två mitralisdagar) ska nog dagarna räcka till.
”Descending”?
Kvällen fick jag alltså till eget förfogande. Min vän konstnären, Rich. Langsbroe, tittade in som hastigast och råkade få se min lerskiss på ritbordet.
-Du, sa han, det där är skit. Men uppslaget är intressant. Jag snor idén för den är för bra för att spillas.
-Det är inte ens en idé, försökte jag, men han lyssnade inte.
-Jag ska kalla verket ”Descending”. Det blir faninmig en snyting.
-Till vem?
-En käftsmäll till hela systemet! Och därmed lämnade han hastigt huset.
Jag förstår mig inte alltid på Rich.
Redaktören
