Jag har ett tidningsurklipp, en bild på ett glatt dansande par; han gammal, hon ung, båda i fladdrande särkar. Det är en liten vinjettbild som jag sparat bara för att jag tyckte den var så fin. En glad bild som förde mina tankar till Rönnerdal (då solen stod på Orrberget). Föga anade jag att den söta lilla frilagda gravyren (tagen ur sitt sammanhang) hade en så kuslig bakgrund. (Red.)
DEN SKOTSKE POETEN Robert Burns (1759 – 1796) skrev ett långt poem som är en riktigt god historia. Verserna om Tam O’Shanter trycktes och gavs ut 1791. Det är lätt att hitta verket i översättning till engelskan, även om det kan vara ett extra nöje att försöka ta sig igenom raderna i skotsk originaldräkt. Och det här är en alldeles sann historia, sägs det.
Det var i (mycket) korta drag så här det gick till:
Tam O’Shanter tar innan sin hemfärd från marknaderna i Ayr, ett, eller flera glas med sina vänner. Jo det blir flera glas och bättre smakar de allt eftersom kvällen lider. Stämningen är god och värdshusvärdinnan blir alltmer älskvärd. Det har blivit natt och oväder när den ’hedervärde’ Tam O’Shanter till sist sitter upp på sitt troget väntande sto, Meg.
Det är storm, regn och åska. Ett värre väder än någon stackars syndare någonsin fått utstå. Och vägen hem är lång. Någon kilometer innan han kommer till bron över floden Doon, närmar han sig den gamla kyrkan i Alloway. En mörk och dyster ruin varifrån numera endast ugglors och spökens nattliga hoande hörs. Men denna gång tycks kyrkan stråla av ljus. Toner hörs och ljud av munter dans.
Ännu styrkt av ale och whisky, tar Tams nyfikenhet överhand och han manar Meg närmare ljuset från ett av fönstren. Och det är en otrolig syn han får se. Här bland stackars döda satar, dansas en virvlande yster dans till själve Hin Håles pipa. Häxor och trollkarlar virvlar runt i rummet, så livligt att man lättat på svettig klädsel och dansar i bara underskjortor och linnen. Och bland alla gamla anskrämligt fula häxor och gubbar, får Tam syn på den unga Nannie, en vacker ehuru tämligen ”belastad” dam, som överglänser dem alla i dansen där hon hoppar och sparkar i sin korta särk. Till och med ”spelmannen” själv har svårt att hänga med. Nu kan Tam inte längre hålla tand för tunga utan hojtar in i salen:
”Well done, Cutty Sark!”
Nu förändras stämningen och scenen på ett ögonblick. Häxor, trollkarlar, demoner och djävlar blir plötsligt varse ”intrånget” och Tam O’Shanter sitter väldigt illa till. Han manar fart på sin Meg. Nannie Dee är den som snabbast kommer honom i hälarna. Strömmande vatten vågar sig såna här onda krafter inte ta sig över. Därför måste Tam hinna över slutstenen på ”Brig O’Doon” innan Nannie får fatt i honom. Försprånget är nästan obefintligt och häxan hinner ikapp och griper tag i hästens svans just när de når bron.
Hur nu det hela riktigt går till kan Er redaktör inte förklara, men det ädla stoet tappar (eller offrar) sin svans just som Nannie ska till att gripa tag i hennes husbondes rock. Häxan faller av, häst och ryttare passerar slutstenen och är i säkerhet på andra sidan av den strömmande floden.
En äventyrlig natt minsann, med lärdomsvärde: Om du druckit lite för mycket och inspireras av korta kjolar – tänk på Tam O’Shanter!
Förlagorna till gravyrerna är skapade av John Faed (1819 – 1902), en mycket skicklig målare och skildrare av tidens miljöer och folk.
Cutty sark. Bild från Royal Museums Greenwitch.
Den unga argsinta häxan Nannie Dee, med hästrumpan i sin hand, fick sedermera pryda stäven på det enastående vackra och legendariska fartyget ”Cutty Sark”. Detta hade redaktören ingen aning om när han sparade sitt urklipp.
Redaktören
Så OTROLIGT skicklig denna konstnär är – i klass med Rembrand tycker jag. Bara träbordet på första bilden är helt fantastiskt! Kul att lära känna denna målare och Tom O’Shanter som jag inte har hört talas om tidigare trots att jag både läst konstvetenskap och engelska på universitet för inte så länge sen.
Ingrid