BRETAGNSK IDYLL. Kanske lördag afton. Den gänglige mannen med dragspel är uppklädd i de traditionella finkläderna, liksom den dam vilken han uppvaktar med accordeonmusik. Hon med den speciella ”spetskronan” som hör Bretagne till. Hon sitter på det där viset kvinnor ofta gör, med händerna i knäet. Avslappnat, ganska bekvämt (en ställning som dagisfröknar ofta utnyttjar). Men hon ser en aning skeptisk ut. Kanske förlorar sig den uppvaktande mannen sig lite för mycket i dragharmonikans toner? Med många repriser kan det bli lite drygt att vänta.
…Kvällen är ljum och en lätt vind leker i hattbanden. Hon hade hoppats att de ord hon väntat på så länge, skulle komma ikväll – och så sitter han bara och drar i klaveret. Han kan ju gifta sig med sin bälg om det nu ska vara på det viset!
Henri Amedée Wetter (1869 – 1929). Träsnitt. © Victoria and Albert Museum, London.
Jag hoppas musikanten tar och lägger ifrån sig dragspelet och ägnar sig åt flickan istället. För musikanter finns flickor i var by, men söta, rundnätta flickor har också många beundrare.
Redaktören
Jag har fått den uppfattningen att du har ditt på det torra redan. Men eljest hade du säkert en kö av beundrare också. ;)
(Det här är en mycket skicklig gravör, tecknare/målare/konstnär som oförtjänt hamnat i den Stora Glömskan. Jag blev förtjust i just den här bilden (även om han gjort fler som kanske är ännu mer beundransvärda) för att den har just det här innehållet.
(Mina föräldrar hade ett par goda vänner när jag var liten, där han kom från Frankrike (flydde) och kom till Sverige, träffade en svensk flicka och de gifte sig (bretagnskt). Hon i knypplad brudkrona på huvudet. Jag minns deras brudfoto.)
Det låter hoppingivande. Även om söta, rundnätta flickor inte passar in på kommentatorskan så kan man ju byta ut flickor mot äldre damer. En och annan beundrare kanske man har kvar fortfarande då, med eller utan dragspel…
Fast den här dragspelaren verkar nog mest, som du skriver, att bry sig om sitt instrument, därav flickans frustration.
Ingrid