EVIGHETSARBETET. Det prövar mitt tålamod att försöka få fason och finish på de båda figurernas alla delar. Ibland känns det som om jag är på väg, ibland som om jag inte kommer någon vart. Objektet kan ju hamna på ”väntehyllan” tillsammans med de andra ofullbordade skapelserna. Den ”risken” finns alltid.
Samtidigt är modellerandet förstås otroligt rogivande. Jag vet inte vad som kan vara bättre stressterapi, än en klump lera. (Men eftersom man knappast tar sig för sånt här när man är stressad, sätter man sällan in denna goda medicin när den som bäst behövs.)
När formatet är så här krympt, har mina grova fingerstumpar inget tillträde till direktkontakt. Små polerade verktyg blir ett måste. De kommer förstås från jobbet. Det gör leran också, liksom silikon till formen och epoxiharts att gjuta med – om jag nu kommer så långt. (Ja, självklart jobbar jag på rätt ställe.)
Mina händer är ännu stadiga och lydiga, värre börjar det bli med synen. Riktiga läsglasögon är vad som snart skulle behövas. Men än så länge går det med nederkanten på mina progressiva linser.
Redaktören
