HÅLLER PÅ IGEN. En miniatyr, lite intimare och kanske lite mer frivol än vanligt? Fast å andra sidan: Vadårå? Jag får väl knåda vad jag vill? Men det är svårt att få ordning på detaljerna och att släta ut ytorna, fastän de är små. Eller just därför. Det är också näst intill omöjligt att inte sätta nya märken lite varstans. Jag måste ju hålla i ämnet. Dessutom är toleranserna i skala med figurerna. Totalt mäter paret 75 mm i höjd. En millimeter repa blir ett dike.
…Nu när det är kallt ute kan jag ha fönstret en aning öppet. I springan sätter jag objektet och det dröjer inte länge förrän leran hårdnat i kalldraget. Då håller klumpen att ta i en stund.
Min förra minifigur har inte blivit slutförd. Jag känner att jag målat in mig i ett hörn – eller kört ansiktet i silikonet. Egentligen tror jag att jag har lösningen på formen klar och att det varit annat som kommit i vägen. Och det är ju faktiskt sant också. Till en del.
Redaktören
Ja, fast min tanke är ändå att göra den mer sinnlig än erotisk. Hellre innerlig än ”het” kärlek, om jag nu är modellerare nog att skildra den. Jag försöker också att forma jämställdheten i ”kyssen”. Men jag vet inte hur väl jag eventuellt kommer att lyckas. (Nu är jag i alla fall så gammal att jag inte behöver väja för motivet längre. ;)
”Konstnärsdrömmen” har jag valt bort. Jag antar att programmet är hämtat från ett amerikanskt (möjligen engelskt) koncept där kulturella ”viktigpettrar” ska ta personliga poäng på att sabla ner stackars frivilliga konstnärsdrömmare? (Det värsta var att jag tyckte de hade rätt ibland.)
Ronny
Det går verkligen hett till i miniatyren. Det skulle juryn i ”Konstnärsdrömmen” ha gillat! Om det hade varit skulpturer det varit frågan om.
Ingrid