BILDEN ÄR TAGEN i vintras, för ett par veckor sedan när det frös till. Nu är vi snart i skiftet november/december och mörkret är som tätast. Ljuset blinkar till några timmar mitt på dagen bara. Men nu visar termometern 5 grader plus här, i senan kväll. Det här är ingen fotoblogg, men jag blev så fascinerad av alla miljoner vita nålar som täckte allting den där kalla dagen. Jag vet inte vilka förhållanden som skapar den här typen av frost och det är säkerligen inte första gången jag upplever den. Men den här gången letade jag upp en vy som kanske kunde beskriva den, något sånär.
…Om tiden är ur led vet jag inte, nu när vi har blidväder igen. Det tror jag väl inte,
även om jag tror på den globala uppvärmningen. (Nog hann vi väl ha snöbollskrig i skolan, innan vi fick jullov?) Nej såna här fluktuationer förekommer. (liksom att trålande sol från klarblå himmel över sillbordet på midsommaraftonen också händer.) Solens gång verkar vara det enda som är konstant och det man kan ställa klockan efter och snart, om tre veckor vänder det; dagarna blir längre och längre. Igen.
…Den här mörka tiden kan också vara fruktsam. Kan man bara lägga in ett par nya klabbar i pannan då och då, finns värmen och tryggheten. Vintern är bara i sin början, men den är alls inte oövervinnerlig. Jag räknar med lugna stunder med skissblock och egna tankar för att hålla den stången. Fyr i spisen, sen får frosten klä hela världen utanför med nålar!
Redaktören
