IDÉERNA DUGGAR TÄTT och det är jag ju tacksam för men det hade ju varit kul att ha förmågan att göra något av dem också. För det är en helt annan sak. Det är lätt att för sin inre syn se hur bra idéerna ska bli – en annan att göra visionerna verkliga – och bra. Det mesta rinner ut i sanden och det vet man ju hur det går med sånt.
…Jag har nämnt den här åkomman tidigare, nästan tjatat om den: oföretagsamheten, att inte komma igång och oförmågan hålla fast vid och slutföra projekten. Det funkar kanske bara med beställda jobb? Att jag tar upp det här gnället i Magazinet har bara som orsak att det annars inte hade blivit något inlägg.
Det här får vara en delårsrapport och då kommer det här ofullbordade ”skuggspelet” in i sammanhanget. Det har legat och mognat, övermognat och jag skulle förvåna mig själv om jag någonsin slutför det. Jag har intressantare saker att ta itu med – om hågen och resurserna infinner sig.
Flera projekt går alltså i stå, sover sin Törnrosasömn för att möjligen vakna upp när prinsen(?) kommer. I så fall får det knappast ta hundra år – det perspektivet känns inte aktuellt. Mininajaden exempelvis, vilar sålunda tillsvidare, till hälften inbäddad i silikon.
…Om jag som vanligt får andraga något till mitt försvar, blir det också samma gamla visa: ”Å vad jag har många plikter och måsten hela tiden, jag får ju aldrig tid för mig själv.” Men trots det gör jag faktiskt lite grann, även om det inte syns ännu. Och det finns faktiskt en deadline också: Innan första advent, då objektet ska finnas i Blå Huset i Alandsryd, Värnamo och den årliga julutställningen.
Redaktören
