FÖR FEM ÅR SEDAN gjorde jag min insats i det här ”dockskåpet”. Det var den lilla övergivna lägenheten längst ner till vänster, inspirerad av filmtiteln: ”Alice bor inte här längre”.
Det var en lite ruffig lya i källarplanet som lämnats tom och övergiven. Sånär som på den gamla soffan. Jag hade väl inget särskilt budskap med dioramat, det var nog mer en känsla som styrde, eller funderingar kring vad en bostad är och hur den kan se ut för olika människor. Framför allt när rummet lämnas åt sitt öde.
…Nu är det dags igen. Det vill säga om ett drygt halvår, till Blå husets i Alandsryd årliga adventsutställning. Därför har jag rivit ut den gamla inredningen för en total ombyggnad och börjat planera. Idén är inte glasklar än, men jag kan nog utlova en betydligt glättigare scen denna gång. Jag menar, det är ju i alla fall en julutställning! Vad de andra nio inbjudna inredarna kommer med har jag förstås inte den minsta aning om.
Jag är faktiskt nöjd med att ha tagit tag i det här redan nu. Då slipper jag att stressa mot deadline i december. Kanske.
Redaktören
Det är aldrig för sent!!!
Oj, nej! Nu är det många år för sent. :)
Det måste väl finnas lokalteater i Småland där du skulle kunna göra en insats? Det är ju inte för sent än – du är ju inte så gammal :-).
Nu träffade du en speciell sträng, Ingrid. Nej, tyvärr. När jag var ung var jag knappt medveten om yrkeskategorin. Annars hade jag kunnat sträva ditåt. Jag har alltid vurmat för scenen och allt magiskt som händer – såväl inför öppen som bakom sluten ridå. Utan att själv vilja stå på tiljan förstås. Det skulle jag varken ha vågat då eller nu. Jo jag sökte faktiskt ett jobb som dekormålare, men jag var nog inte mogen att sälja in mig då. Jag satt som ung ofta i sceningångens foajé och väntade på min hornlärare – och insöp atmosfären!! :)
Ronny
(P.S. En ”skock” balettelever (flickor) brukade också slå sig ner i fåtöljerna runt omkring. Det spädde kanske på lockelsen för en 16-17-åring.)
För mig går tankarna omedelbart till teaterscenen! Har du ett förflutet som scendekoratör också? Om inte – synd i så fall!
Ingrid