VAD GÖR MAN när inget längre finns att äta? Absolut ingenting. Någonstans! Även om jag tror mig ha lite fantasi och förmåga att tänka mig in i olika situationer, har jag svårt att föreställa mig svälten. I Aki Ollikainens lilla men mycket välskrivna debutroman får jag god hjälp att förstå det komplext fasansfulla, genom att följa en liten nordfinsk familj på flykt söderut – mot räddning. En desperat flykt bland hundratals, ja tusentals andra hungrande under en osedvanligt lång och hård vinter. Det handlar om nödåret 1867, en kulmen på en serie av år med missväxt, epidemier och umbäranden.
…I Ollikainens text blir döden inte något särskilt dramatisk, utan mer som en naturlig och förväntad, om än inte önskad, följd på orsaker. Det finns en slags acceptans som följer med det som blir till ”vardag”. Av någon anledning känns berättelsen, i all sin eländighet, ändå inte för tung att läsa. Författaren balanserar skickligt mellan iskyla och svag kaminvärme – hjärtlöshet och filantropi. Kanske ger hans bakgrund som journalist den lätt förnimbara sakliga touchén också?
En mycket läsvärd bok! Inte minst i våra tider.
Redaktören
Jag förstår hur du menar. Konstigt nog kändes boken inte svår eller tung att läsa, trots det som den handlade om. Den här författaren förväntar jag mig kommande läsning ifrån. Sen är det faktiskt så att jag själv brukar ignorera de flesta boktipsen.
Vet inte om jag orkar läsa en bok om elände. Det räcker med att läsa tidningarna och höra på ekot, tycker jag. Vill inte ens se på rapport och på alla hemska bilder som läggs ut där. Fint bokomslag i alla fall.
Ingrid