FÖRRA GÅNGEN jag skar linoleum gick det bättre. Förra perioden alltså, för sådär tjugo år sedan. Då trädde motiven fram med en helt annan självsäkerhet. De skar sig nästan själva. Nu behöver jag skärpa mig och ändå blir det inte som jag vill. Materialet är segt. Det hindrar från spontanitet och ”utsvävningar” som med penna på papper. Metoden är stramare till sin karaktär och linoleum är trubbigare än en pennspets. Och så ska det ju vara. Jag måste nog hitta tillbaka till hur jag förhöll mig till materialet då – eller uppfinna hjulet på nytt?
I mitt ”Fält med kråkor”, där jag svärtat de förhöjda partierna (delar som inte är bortskurna) ser jag lättare vad som stör mig i bilden. Lite mer ska tas bort, men det är svårt att lägga till vad som redan fattas. Det är ju lite synd! Men just nu har jag gott om linoleumplattor.
Redaktören
