ATT STÄLLA UT är inget ansträngande. Man går runt och försöker finnas tillhands om någon besökare vågar fråga/diskutera någonting kring det man satt på väggarna eller på podium. Men ändå är det något som tar musten ur en. Det ligger väl mest på det psykologiska planet gissar jag, även om de gamla benen också får sig en duvning av ståendet.
Det är ju det där med att ”lämna ut sig”, känslan vid att visa upp det som egentligen är så personligt något kan bli: de egna alstren. Man vänjer sig med åren men helt opåverkad blir man kanske aldrig. Samtidigt är det ju också den speciella lockelsen. Någonstans inom en finns den lille exhibitionisten.
Nej de fick stanna hemma den här gången. :)
Det verkar som ABC-teckningarna?
Ingrid