DEN HÄR BOKEN gillade jag. Vi hade den i mellanstadiet och vår fröken var mycket musikalisk, hade både skolad sångröst och en fin pianoteknik. Naturligtvis var det inget jag visste eller ägnade en tanke åt då, utan först nu, över ett halvsekel senare. Hon lär ha spelat Griegs pianokonsert i Mariekällskolans aula tillsammans med den lokala orkesterföreningen. Det är inte helt uteslutet att jag var med på konserten. Jag har florstunna minnesfragment av en plågsam närvaro i just denna densamma aula, då ledan höll på att ta mitt unga liv. Det måste i så fall ha varit innan min fröken blev min fröken.
….Kanske ville mina föräldrar, i all välmening, inympa ett litet musikaliskt frö i mig? Något som skulle kunna gro och spira. Jordmånen var nog inte så god. Det tog tid innan plantan började växa och det blev aldrig något mer än taniga blad. Denna planta blommade aldrig.
Fröken Emmy Lundström, hon hette så fast hon var gift, var inte att leka med. Hon ingav respekt – ända från början. Men såsom de skötsamma barn vi var hade vi alls inget att frukta. Musiken var på den tiden ett naturligt och klokt inslag i skolschemat och jag gillade lektionerna. Dessa gick mest ut på att lära sig nya sånger och att sjunga tillsammans. Vem kan tycka illa om det? Det var boken ”Sång och spel” som plockades fram under bänklocket.
….Jag gillade den här boken och har fortsatt att göra det. (Det kan förefalla som om jag stulit boken, men jag försäkrar: den måste ha kommit till mig på andra vägar!) Förutom själva sångerna var layouten och illustrationerna så tilltalande. Att många av de präktiga ungdomarna på bilderna i boken kändes otidsenliga, var inget problem. Även barn kan tänka sig flydda tider. Inte för att jag medvetet registrerade det då, men jag minns att jag redan på den tiden hittade min favorit bland de söta flickorna. Gun Nyberg-Karlsson illustrerade boken. Hennes bilder funkade för mig som barn – idag tycker jag hon var formidabel! Den här sångboken är såväl ett såväl musikaliskt som estetiskt mästerverk! (Just det här exemplaret har haft det tufft men jag har lyckats backa upp med ett mer välskött.)
Jag kan inte ha varit helt oäven å det musikaliska, eftersom fröken Lundström tog ut mig till skolkören. Det var jag och en massa elever i skiftande, högre årskurser som jag inte kände. Vi sjöng i St:Ragnhildskyrkan i Södertälje en gång… Sen minns jag faktiskt inte mer.
….Fröken Lundström var bra. Riktigt bra! Och den enda gång hennes upphöjdhet fick en svacka var väl den dagen då vi sexor enligt skolplanen skulle informeras om att vår fortplantning inte sköts om av storkar. Planscher från materialförrådet, en genomgång av intima kroppsdelar, så snabb att en skock på drygt tjugofem mellanstadieelever knappast kan ha uppfattat någonting alls, eller haft någon behållning av lektionen. Chans till ”frågor på detta” gavs inte och vad jag minns återgick vi strax till ordningen.
….Lika bra det. Tomas verkade initierad och hade redan berättat en hel del för mig* och Röda korsets ”Medicinsk uppslagsbok” fanns hemma i bokhyllan. Nu efteråt, idag, tycker jag synd om Emmy. Skolplanen bröt in med nya påfund! Det var liksom inte hennes cup of tea och varför skulle det inte ha kunnat ordnas bättre? Redan då? Stackars Emmy!
Emmy Lundström var en all-round-lärarinna. Kunnig, rättvis, omtänksam och uppmärksam och missade nog ingen av oss. Satte upp julspel och uppmuntrade egna initiativ. Visst! När det var sångprov och var och en skulle fram till orgeln och sjunga inför alla, när rösten, istället för att sätta fart på stämbanden, istället valde att rinna bakvägen ner i magen förlät Emmy och gick vidare. Hon hade säkert koll på våra kompetenser ändå. Att vi skulle traggla psalmverser utantill och sjunga samma sånger om och om igen, det har jag aldrig haft något emot. Nu sitter de ju där! Bitvis i alla fall och inte gör det särskilt ont. Just den här sången minns jag särskilt och den tycks ju ha stannat kvar hos rätt många andra också! Sång och musik är viktigare än vad Skolverk och politiker någonsin kommer att begripa.
Redaktören
Jo, jag fick nog dig i tankarna också när jag skrev. Att börja sin ”yrkesbana” så tidigt var inte illa! Alla de där sångerna (psalmerna) finns med i bagaget, liksom Jesu låt mig städse börja, Morgon mellan fjällen och alla andra som dyker upp när jag blir påmind.
Det var roligt när vi fick öva olika stämmor. Det lät liksom ännu bättre då.
Gun Nyberg-Karlsson – verkar inte ha blivit så väldigt uppmärksammad. Inte efter förtjänst i alla fall. Det är intressant att märka att bilderna i sångboken, tryckta i svart plus en ”dekorfärg”, är gjorda i skilda lager. Det arbetet måste illustratören alltså också vara inblandad i. Och jag undrar hur det var med transparenta ritfilmer på 50-talet? Hon kan t.o.m. ha ha gjort färgöverlägget på ”smörpapper”. Därför är det fina omslaget förbryllande. Fler färger som ibland delvis eller helt blandar sig. Men det är ingen fotografisk separeringsteknik, utan jag vågar nog påstå att färgdelningen även här är manuellt utförd. Ett lager för var färg! Och det är i så fall ett mästarstycke i sig. Ytterligt svårt att få bra passning och att helt förutse resultatet. (Och att förbli vän med tryckarna, kanske?)
Redaktören
Du predikar för en redan frälst, men det vet du ju, haha. Bra tips till en annan månadens illustratör. Jag har flera exemplar av den boken. Har inte tänkt så mycket på illustrationerna förut. Din version av skolan skiljer sig inte så mycket från min – enda skillnaden var väl att någon genomgång av fortplantningen fick vi vänta på tills i gymnasiet! (Och då var det för sent…)
Jag var naturligtvis självskriven i skolkören och jag började redan som organist i klass 2. Min fröken kunde inte spela psalmer. Det blev Tryggaré, Jag lyfter ögat och Din klara sol går upp. Har för mig att jag lärde mig Ett litet fattigt barn också så småningom. Jag trampade duktig på det gamla orgelharmoniet. Sen fortsatte det bara med orgelspelandet/trampandet ända upp i gymnasiet. Först där var det några andra som kunde spela orgel också.
Nu grönskar det har hängt med sen dess. Jag kan fortfarande andrastämman på den sången.
Ha det gott!
Ingrid