A(NI)MATÖREN KNÅPAR vidare, sekvens för sekvens. Ännu finns inget manus, inget synopsis eller storyboard. ”Allting flyter” som han sa, den där. Det tycks bli något rapsodiskt, utan någon särskild handling. Vad som kan sägas är väl att jag redan tangerat gränsen för det ”passande” i vissa sekvenser. Och det är faktiskt avsiktligt. Någon gång får man väl bli lite burleskt vågad? Rent av fräck? Det har jag längtat efter hela livet.
….Men filmlängden byggs på i alla fall. Sakta, när tillfällen ges. Och det ges väl inte alldeles för många sådana. Glöm reklamens gulligt mysande pensionärer, de som valt rätt sparfonder och kan ta sina golfundor i solen. Här är selen på ännu. Och det är tur! Utan mina extrainkomster bleve det riktigt magert. Men det finns också ett subtilare, men inte desto mindre betydelsefull värde i den där selen. Så länge du gör nytta har du ett visst värde. Hemskt sagt, men visst är det väl så? Selen ger mig ett slags erkännande – en ”bekräftelse” som det så populärt heter nu för tiden.
Parallellt med animerandet har jag lite funderingar kring en insats inom det tvådimensionella mediet, fast åt 3-D hållet. Såna här ramar har jag använt tidigare. Jag gillar både formatet och djupet och så finns möjligheten att montera framme vid glaset eller bakåt, närmast väggen. Fiffigt på min ära! Jag skulle alltså kunna bygga minidioraman om jag vill. Men jag vet inte riktigt när jag kommer att veta vad jag vill. ”Black and White” är Blå Husets i Alandsryd (Värnamo) tema för utställningen och vad jag än gör ska det vara färdigt första veckan i mars. ”May the Force be with me!” För har man sagt A inom den här disciplinen, får man också säga B. Något annat vore högst vanhedrande. Och så är det ju utmanande också. Och vem kan motstå en utmaning? På med selen bara!
Redaktören
