EN NY GJUTFORM, i käckt tvåfärgat utförande. Silikonet räckte nämligen inte så jag fick leta upp en gammal burk av snarlik kvalitet. Tur att den fanns! Det är så tråkigt att behöva vänta på material, just när man är igång. Det här är ett hårdare silikon, som tål att klämmast ihop tätare utan att plattas till.
En tidigare gjutning smälts ner igen. Jag har brist på tenn, så den här får lösas upp och reinkarnera i den nya formen. Syftet är ändå i huvudsak att utröna skillnaderna mellan formmaterialen. En vanlig rostfri kastrull, med lite tjockare botten, och en kokplatta. Hjälper jag till med varmluftpistolen, går smältningen på några få minuter.
Det är lite märkligt med den här metallen, som smälter så lätt och blir ”kvicksilvrigt” lättrinnande. Tennet hittar lätt ner i gjutformens hålor.
Ett par försynta bubblor söker friheten, sen svalnar gjöten lugnt och stilla. Det dröjer förstås en stund innan jag öppnar formen.
Silikonet expanderar av värmen. Formhalvorna passar inte längre ihop. Men metallen har då redan format sig efter håligheterna. Och jag har redan noterat att gjutformarna återtar sin ursprungliga fason, när de svalnar
Resultatet: Inte perfekt. En viktig detalj har inte fyllts ut riktigt. Här kan behövas en luftkanal. Men hyfsat ändå. Och med den här typen av gjutform sägs det att resultaten blir bättre efter 3-4 gjutningar. Jag får väl se hur det är med den tesen.
Ciselering och patinering återstår… fast det här exemplaret ska nog få ta en runda till.
Redaktören
