JAG VILLE MINNAS att jag också varit inne på exlibrisspåret. I all anspråkslöshet: ett (1), men ändå. Jag hade inte kvar originalet eller några kopior av filen, men tack vare uppdragsgivaren själv, fick jag mig tillsänt bildfilen som påminnelse. Det här är ett ”bokmärke” som framställts på modernt vis, som streckoriginal i tusch. Upplagan har nog körts i laserskrivare.
….Jag förstår jag inte varför jag inte nosat på den här konstarten tidigare. Jo, jag har nog alltid tyck om de här små verken av koncentrerad estetik och finurlighet, men kanske har jag dragit mig för svårigheterna? För ett riktigt exlibris måste ju vara graverat. Visst? Förr kunde jag studera samlingar presenterade i bokform – nu finns ett mer lättillgängligt och ofantligt mycket mer omfattande material, bara några musklick bort. Och traditionen med/behovet av de här små ägarbevisen, fortsätter. Nu görs de små bilderna med datatricks och digitala effekter, som all annan grafisk design. Färg tycks vara mer regel än undantag. Fast det är de svartvitt minimalistiska verken som ändå oftast blir de vackraste och mest uttrycksfulla. I mitt tycke!
….Så, varför skulle jag inte försöka mig på ett eget ExLibris igen? På mitt sätt; opus 2! En mig närstående person har många böcker, lånar ut ibland. Hon skulle nog vilja klistra sin ”signatur” innanför pärmarna. Det skulle kunna bli en julklapp rent av. Såna är alltid så svåra att fundera ut och jag är dessutom alltid ute i sista minuten – om alls! Vilken lysande idé! Tänk, ibland förvånar jag mig själv.
Latinet: ”Ett liv utan böcker är noll värt”.
Redaktören
