SVÅRT OXIDERAD KLICHÉ. Magnesium. Jag vet inte vad som orsakat förfallet, mer än fel arkivförhållanden. Det är ju uppenbart. Den ser ut att vara till ett eget visitkort i alla fall. Lika hårt åtgången är en vinjett som antagligen hörde till.
Varför jag ritat och fått kliché på en tupp vet jag inte, kanske för att jag gillar kräken. Eller också var det någon symbolisk tanke bakom? Att firman började arbetsdagen tidigt? Något är bortskuret uppe i bildens högra hörn (vänster på klichén). Det kan ha varit firmanamnet. Vinjetten ingick i alla fall inte i mitt färdiga visitkort. Ja, fortfarande gör jag mina små fynd i tryckerilådan.
….Just magnesiumklichéer var en senare utveckling inom boktrycket. Möjligen mer lättetsat än zinken och gav tåligare profil på relieferna. Men jag undrar om inte den metallen hade hållit sig bättre i det här långa loppet? Och så gillar jag djupet på zinkklichéerna. Mina båda stämplar kommer såvitt jag minns från ”Sydsvenskan” i Malmö, men det lär inte gå att beställa sånt här därifrån längre. Jag har överhuvudtaget inte hittat en enda klichéanstalt som lever idag.
Redaktören
