EN FJÄRDEDEL, det får räcka. Den här boken kan möjligen ”komma sig” efterhand, men med tanke på den här författarens tidigare segt utdragna romaner, med tämligen tunna avslut, tycker jag inte det verkar vara mödan värt att chansa. I sina ljusaste stunder är Haruki Murakami en underhållande berättare som kan fängsla läsaren – eller åtminstone implantera nyfikenheten, viljan att få gåtans lösning i slutet. En nyfikenhet som tidigare har fått mig att traggla vidare. Men här har inte ens något av den vanliga mystiken byggts upp: De bästa vännerna vände plötsligt herr Tazaki ryggen, utan förklaring. Jag vet inte varför och jag bryr mig inte heller.
….Det tog alltså tvärstopp mitt i kapitlet. Som tur var hade jag med två böcker till från Biblioteket och i Ola Nilssons Nattbete, glider jag ett gott stycke in i boken innan ögonlocken blir för tunga i ottan. Man får lov att ge upp – av bägge skälen: uttråkning och utmattning.
Redaktören
