LÅDAN MED LINOLEUMSNITTEN kom fram, med ett dammlager på locket. Den har flyttats men knappast rörts, sedan första halvan av 90-talet. Det här är ett grafiskt medium som oförtjänt för en marginell och tynande tillvaro. Det skulle inte behöva vara så.
Linoleumplattorna är förstås betydligt lättare att skära i än trästockar. Snitten blir i och för sig grövre, vilket ger sin karaktär år bilden. Man blir gärna minimalistisk, sparar in på detaljerna. Sedan är mediet i sig ”digitalt”: noll eller ett, vitt eller svart (om man nu inte bestämmer sig för att jobba med flera plattor och färger förstås. Det finns en tjusning med inskränkningarna. De stimulerar mer än de hämmar.
Det är inte ens nödvändigt med en tryckpress. Att överföra tryckfärgen till pappret genom att gnugga et sked över pappersytan går alldeles utmärkt. Råkar man ha en tryckpress i källaren, kan man ju för all del använda den.
….Vart bildmedium styr skapandet på sitt sätt. Med linoleumsnittet tänker man svart block, som man öppnar för ljus mer och mer genom att skära bort ytlagret. Det går fortare än att skära i trä, men tar kanske längre tid än att teckna en bild. Man hinner tänka – och tänka sig för. Det är ett lugnande medium.
I dessa mina tider av oföretagsamt vankelmod slogs jag just av tanken att; här har jag ju något att kämpa mig ur mitt limbo med. Verktygen och oanvända plattor finns här och motiven? De kommer. Därvidlag känner jag ingen större oro. Jag lägger i alla fall linoleumsnitt till kategorin tänkbara hälsokurer.
Redaktören
