MIDSOMMARAFTONEN är magisk, har alltid varit, även om det regnar. Alla andra helger kan jag ha och mista, men inte midsommaraftonen. Ändå är jag inte traditionsbunden, jag måste inte ha det så som vi alltid haft det. Sillbordet har vi i ärlighetens namn tröttnat på – eller kanske rättare uttryckt: det har förlorat sin glans. Och varför ska jag då fortsätta duka fram samma burkar av samma fabrikat, gång efter annan. Det känns fel varje gång jag måste slänga halvtomma sillburkar.
Trötta och åderlåtna efter studentfirandet förra veckan var kanske inte helg-firar-entusiasmen i topp. Det finns dagar när allt stämmer och dagar när det inte gör det.
Här i huset äter vi aldrig tillsammans, men jag dukar fram ändå. Studenten som alltid är hungrig tog förrätt och merparten av musslorna. Det tar jag som ett slags godkännande. Själv fick jag i mig toasten. Resten finns i kylskåpet ifall någon skulle bli sugen.
Midsommaraftonen är ändå magisk. Jag tog mig en tur bort till en liten utdragen och krokig sjö som vi har här intill. När det är bäst att skörda pors vet jag inte, men midsommartid borde väl vara bästa tid? Det liksom känns så. Nu ligger bladen på tork och kanske blir de till en bra julebryggd?
Och kattan ligger i sin barnbördslåda. Det brukar visst också infalla vid den här tiden på året.
Redaktören
