MIN LÄSNING är en sak mellan mig och författaren. Det händer sällan, för att inte säga aldrig, att mina bokval följer litteraturkritikernas ros eller ris, eller att jag väljer mina böcker utifrån vad som omtalas i kulturmedia. Jag väljer alltså böcker som ”svalnat” och står lika beskedligt som alla andra i bibliotekshyllan – eller böcker av helt ”okända” författare. Jag läser oftast inte ”nobelpristagare” när de stöts, blöts och vrängs ut och in av kultureliten. Om jag inte råkat göra det innan ruschen startat, förstås. Jag väntar gärna tills ett lätt lager damm pudrar volymerna. Jag tror det handlar lite om upptäckarglädjen.
Torgny Lindgrens Pölsan, är just en avsvalnad bok från 2002. Jag såg en intervjuartikel om Lindgren och Pölsan i en tidskrift, men jag läste aldrig artikeln – eller boken. Jag sparade den tills nu. Och den som spar han har som bekant. Pölsan är en helt underbar berättelse från den bekanta miljön: Västerbottens inland. Det är väl känt att Lindgren är en mästerlig berättare. Så även hans förmåga att ge hjärta och blod åt sina romangestalter, märg och must, karaktär, later och profil. Den här boken utgör inget undantag.
Pölsan går som den röda tråden genom boken, utan att för den skull vara det som den handlar om. Ändå påverkar de olika varianterna av denna (delikata) rätt på ett avgörande sätt händelseutvecklingen i boken. Om det nu är en bok – eller en enda lång notis?
Det är väl bara nya böcker som recenseras och det här är naturligtvis inte heller någon recension – det är ett varmt rekommenderat lästips, i den händelse du liksom jag, väntat på rätt tillfälle.
Redaktören
