UTAN MANUS OCH med huvudpersonen i barnsäng, hur ska det gå? Jag själv har inte den minsta aning. Ändå är det jag som bestämmer allt i det här projektet. Det var enklare med de första tolv bilderna, vars tillkomst inte ens hade något annat syfte än förströelsens. Min försröelse. Just nu känner jag mig inmålad i ett hörn, vilket ändå är bättre än att ha gått på ett isberg. Det har dessbättre inte hänt ännu.
I och för sig skulle jag nog kunna fortsätta med en frejdig och ansvarslös det-blir-som-det-blir-håg. Viktigare än så är inte hela idén. Och behållningen är ändå de sköna ”seanserna” med papprena, färgerna, tankarna och jag. Så har många långa vintertimmar övervunnits. Men någon jäkla ordning ska det väl ändå vara, även i en sån här bildsvit?
Jag siktar på att bli färdig så där i försommartid. Pingst kanske? Men då vill det nog till att barnsbörden klaras av ganska snart. Och det gör den nog, bara jag kan bestämma mig för vad det ska bli. Att vara allsmäktig är sannerligen inte lätt.
Redaktören
