RÄCKER INTE ARBETSVECKAN till, får man ta till ”övertid” på helgerna – utan ob-tillägg. Tempot kunde alltså ha varit högre, men det är en del klurigheter med uppdraget som tar tid. Hur ritar man saker som ligger bakom, men ändå ska synas? Hur ser thyroidae ut från vänster sida? Det går framåt i alla fall. Nu håller jag afton och tar nästa pass i söndagens förmiddagsljus. Jag ser redan fram emot morgonkaffet!
Sedan sist har jag tagit mig an den lilla traven av ramar som legat i vägen sen i december. De sex bilder ur Earth-serien som hängde på Blå Husets julutställning. Nu sitter de tills vidare på hallväggen, i väntan på att någonting annat gör anspråk på platsen. De många vibrationerna från ytterdörren gör att jag får rätta till dem då och då, så att de hänger rakt. Men jag passerar ju rätt ofta, på väg till köket och kaffekokaren.
Jag trivdes med den här sviten medan jag gjorde den. Det var som om bilderna bad om att bli målade. Sånt händer ibland. Författare kan ofta berätta om sina romanfigurer och hur de efter hand som skrivandet löper på, får ”eget liv” och ibland till och med självbestämmande. Så var det också med min lilla namnlösa i sin röda klänning. Det var egentligen inte jag som berättade om henne, jag utförde bara själva tecknandet. För det är bara det jag är; en tecknare.
Katten har fått komma in och värma tassarna. Hoprullad ligger hon på ”schäslongen” bakom min rygg och tar åt sig av stugvärmen. Hon har varit länge hos oss. Knappt ”lovlig” rövade vi henne från mamman. Det var sonen som hittade henne under några golvbräder i ett fårstall. Räknar man nu ett år som sju kattår kommer hon och jag att bli jämngamla till sommaren. Det kanske borde firas på något lämpligt vis?
Redaktören
