FÖRUTOM ATT det är trevligt med besök, är det också ofta just besökare som får ut mig i skogen. Det blir liksom inte av annars trots att skogsmiljön finns inpå knutarna här. Just nu vilar den speciella, melankoliska skönheten i naturen, då den klär av sig inför ”sänggåendet”.
Dofterna i den svala mjuka tystnaden; lukterna av mossa, lav och löv talar om det cykliska livsförloppet, om naturens varierade regelbundenhet. Hösten är långt framskriden. Redan är den sprakande färgprakten borta och istället går paletten i jordfärger, sepia, järn- och kopparoxid. Anslående vackert det också!
En jätte har fallit för pyttesmå ”goliater” i form av larver. (Veden är som en svamp.) För en vetgirig 11-åring är detta något att begrunda. Även tänkvärt för en 65-åring, faktiskt.
Vattenspegeln intill den gamla dammluckan väntar bara på att någon ska skapa ”ringar på vattnet”. Ögonblicket efter har någon gjort det. Undrar om det finns en människa på jorden som aldrig kastat stenar i blanka vatten?
En småländsk kvarndamm kan ge många vackra vyer som man kan ta med sig hem. Lite annorlunda än de som en tysk storstad erbjuder? Såna här sköna dagar är mer sällsynta på hösten och man ska ha lite tur för att få en fin dag som igår; utan regn, med sol som bryter igenom molnluckorna och ljus som hjälper till att skapa bilderna. Alltid något att bjuda gäster på.
Ja, det är sent på året och vintern närmar sig. Jag blir lite förvånad att finna lingontuvor i blom. Helt förvirrade, eller måhända i protest mot det kommande mörkret och kylan? Hur som helst är det heroiska små tuvor som gör mig glad.
Redaktören
Nej inte glömt, Ingrid. Jag räknar in dem bland jordfärgerna – brända och obrända, liksom sienna. Men jag ser att du känner din färglåda! ;) Det är inget fel på hösten och egentligen inte på vintern heller. Den får mig att längta till våren.
Du glömde umbra och ockra…
Fina bilder och fint inlägg, om än lite melankoliskt. Men så är det ju på hösten. Fast jag trivs alldeles utmärkt den här årstiden. Jag står bara inte ut när det är för varmt.
Ingrid
Ja ”Hjo”, det var första gången jag sett ett sånt angrepp. Stammen vid brottstället hade knappt någon kärnved kvar. Vet inte vad det är för djur som gör detta, men förstår skogsägarnas bekymmer. Fast det är ju också ett naturligt sätt att skapa en liten öppning i skogen – till andra arters fromma.
Jo, gran är det.
Tänkvärt med denne jätte – gran ser det ut som – som fallit för småkryp. Även för en 64-åring faktiskt.