SOLEN LYSTE genom ett vitt, mjölkigt dis i går morse, vilket skulle ha kunnat bli besvärligt ifall dimman blev bestående under dagen. Men den lättade framåt förmiddagen när det blev dags att sätta sig i bilen för en tur till Malmö. Vid lunchtid var det helt klart och inte mer trafik än att jag kunde fördriva ett par sekunder med att ta en selfie. Vad anledningen annars skulle vara, vet jag inte. Möjligen för att bekräfta min existens: jag fotograferar mig på motorvägen – alltså är jag.
Från E4:an annars: intet nytt. Den flyter på, mestadels fyrfiligt och utgör en hyfsat bekväm transportstäcka. Halva vägen spelade P2 ännu sin klassiska förmiddag, men däcksljudet blir i marschfart för högt för att jag ska kunna urskilja de tunna violintonerna. Men å andra sidan är jag ganska komfortabel med bara mina tankar som sällskap.
På hemväg idag hade jag dock sällskap av en fransyska*, som läste högt (och tolkat) ur Nouvel Obs. Och hur det än är med självtillräckligheten – en färdkamrat gör resan kortare.
* Min fru.
Redaktören
Vadan och varthän?
Ingrid