Sent i november – ett boktips

EN BOK OM Mumindalen, där själva Muminfamiljen inte ens är med. De är borta. Under vintern brukar de gå i ide, med granbarr i magen (?) men nu är det redan november och huset står tomt. Sex andra karaktärer ur Tove Janssons trollvärld får var och en infallet att besöka dalen och dess familj, som av alla betraktas som trevlig och föredömlig. En och en dyker de upp, men finner bara det tomma huset, floden, bron, brevlådan och varann. Men de hittar också annat – inom sig själva!

Jag läser med förtjusning böckerna från min barn- och ungdom. Några har jag faktiskt inte läst förut. Som denna, som jag nog vill hålla för den bästa i hela muminserien. Den kom sent, 1970. Det är knappast en barnbok, fast, jo förresten. Barn kan nog lika väl trivas i miljöerna och med det udda sällskapet, som själva varken bryr sig om härkomst eller sort, även om hemuler anses lite jobbiga!
Filifjonkan med sin nervösa prudenlighet. Man känner igen dragen. Lille Toft, en homsa, allmänt vilsen i en stor och förunderlig värld, där det bästa att göra är att rulla ihop sig under presenningen på en båt. Ett gammalt skrutt, Onkelskrutten, med vanan att glömma efter behag och den egensinniga Mymlan, storasyster till lilla My. Inte lika elak – fjär och självupptagen snarare. Och så Snusmumriken; välbekant från tidigare berättelser. Han som alltid ger sig av mot höstkanten, men som nu kommer tillbaka på grund av ett brev som inte blev skrivet.

Allt är upplagt för en intressant och engagerande läsning! Och så blir det. Snart befinner jag mig i det kustnära landskapet, i kallfuktig höst med våta löv, dimma och våldsamt åskväder, men där också petroleumlampan lyser hemtrevligt i köket. Tove Jansson kan det där; melankoli, vilsna hjärtan och tryggheten i ett muminhus – eller ett tält om det gäller Snusmumriken. Jag fylls av en slags harm då jag läst sista sidan. En sorts ånger över att inte ha hushållat med ”konfekten”. Den tog slut för fort.

Redaktören