Om svårigheten att ”sitta vid”

VÄDRET ÄR JU som vore det beställt. Det gör det lättare för mig med mina ritbordsbestyr, utan distraktioner från alltför soliga dagar utanför fönstret. Och det är väldigt behaglig att sitta torrt och lyssna på hällregnen tillsammans med något passande val på Spotify. I och för sig kan det räcka med regn nu, för samtidigt vill jag inte ta farväl av sommaren ännu. Det vore för vemodigt om det redan är hösten som kommit.

Bättre för koncentrationen i alla fall. Jag vet inte hur det är för andra bildmakare, men för mig är stillasittandet det svåraste. Efter en stund måste jag lägga pennan och resa mig. Göra något annat. Komma tillbaka. Inte förrän jag fått flyt i sinne och hand kan jag utöka passen. Men några riktigt långa sessioner blir det sällan i alla fall. Eftersom jag jobbar med vattenfärg och gärna flödigt, får jag hela tiden vänta på torkning också. I min mer stressade ungdom, hade jag en hårfön vid sidan om. Då gick det att nästan eliminera torktiderna. Men numera går jag mest och hämtar kaffe, tittar ut på regnet eller något annat.
Men det är inte bara de här praktiskt betingade avbrotten. Det är också det som händer när det känns motig, när skissen inte framträder som jag vill – när den inre bilden är för suddig. Då får jag oro i kroppen, reser mig och gör något. Sen sätter jag mig igen. Bästa medicinen genom åren har varit pratradio (P1!) och det går bra med nästan vilket program som helst (utom modemagasinet ”Stil”). Jag lyssnar bättre och ritar bättre till prat. Bättre än till musik på Spotify till och med. Och med en radioteater till exempel, kan jag ofta ”sitta vid” under hela pjäsen.
Så, kära kolleger och entusiaster som känner igen symptomen: Sätt på radion! Lyss till sjörapporter, Studio1 eller Vid dagens slut. Riksdags- och valdebatter är kanske ännu bättre. Då blir man ju en engagerad medborgare, samtidigt som pappret fylls av de skönaste linjer och färger!

Redaktören