JAG TYCKER OM den där ritualen. Den är fort avklarad, men ändå ger den mig en behaglig känsla av både samhällsengagemang och ansvarstagande. Att få gå och rösta är det privilegium som far- och morföräldrarna skaffade mig och det förpliktigar. Vänligt men koncentrerat sitter presidiet, valfunktionärerna och tar emot mitt röstkort, prickar av och ger mig det tomma kuvertet. Fastän jag inte behöver dölja min politiska ståndpunkt. går jag bakom skärmen, väljer slutligen det ena av de två alternativa valsedlar jag tagit med mig och stoppar i kuvertet. Samtidigt känner jag att jag sviker en ideologi som förtjänar att få förstärkt röst. Ideologi förresten. Det som borde vara självklarheter i ett civiliserat samhälle skulle inte behöva ett eget parti eller någon särskild politisk agitation. Men tyvärr gör verkligheten det nödvändigt och jag hoppas det blir många röster för F! även om jag nu svängde i sista stund. Vi har ett val till i höst.
Inte för att mitt parti är felfritt – jag håller inte med i allt. Men det står i alla fall på den värdegrund som jag först fick ärva och sedermera av egen tankes vägledning kom att värdera och identifiera mig med. Jag hör hemma i det öppna och toleranta klimatet. Solidaritet är inget fult ord och det kollektiva tänkandet har aldrig inkräktat på min personliga frihet eller lagt hinder i min väg. Tvärt om. Jag kände mig duglig även i avsaknad av såväl namn som akademisk upphöjelse. Så i all anspråkslöshet betalar jag tillbaka för alla de möjligheter jag ändå haft under min vandrings dagar! Ett besvärligt stenskravel blockerar stigen sen en tid tillbaka. Men med gemensamma krafter ska vi väl kunna få vägen fri igen i höst!
Redaktören
Det du nämner känner jag inte alls igen, mer än vad historien om Stalintiden och Nazityskland förtäljer. Men jag finner det heller inte osannolikt. Kyrkan, möjligen i första hand den katolska(?), har ofta lierat sig med makten (min fru levde i Portugal under Salazars tid) och i tider av politisk mobilisering kan nog religionerna få klä skott från allehanda håll. Vi ser det dagligen. Tron i sig är dock oantastlig.
Min mor var djupt troende och flitig kyrkobesökare hela sitt friska liv, tillsammans med min far som möjligen deltog mer ”neutralt”. Båda hade i alla fall den tolerans och vidsynthet som jag hoppas jag fått del av. Religiositet hindrade dem inte från att vara sossar. År ut och år in, med samma självklarhet.
Jag såg att ditt bloggtema är: ”Tycke och smak”, vilket jag, instämmande i uttrycket ”…ska man inte diskutera”, faktiskt tycker är odiskutabelt. Vi har ju ”tyck-och-smakfrihet”. Med åsikter är det lite annorlunda. Såna kan man gärna argumentera om, men vi är ändå fullt fria att ha dem. Vilka som helst.
Ronny
Jag var aktiv medlem i SAP under 80-talet – jag hade liknande erfarenhet av stöttning från detta parti efter min skilsmässa med två barn att försörja – som dina.
Men förutom erfarenheterna från Prag vände jag mig mot vissa i detta parti som hade förklarade krig mot kyrkan och borgarna i mycket hårda ordalag. Jag själv är ju borgerligt uppfostrad och tyckte inte att de högljudda anklagelserna stämde med erfarenheter av min familj eller deras vänner, av vilka några var präster. I samma veva började jag jobba som kyrkomusiker och det fanns således många anledningar att jag övergav partiet. Iofs hör man ingenting sådant i detta parti nu för tiden.
Ingrid
Men Ingrid. Hade du inte haft rika tillfällen att studera ”socialismen” på nära håll här hemma? Då hade vi ju sosseregering. ;) 1988 var väl Tjeckoslovakien en svajande lyddiktatur? Och diktaturer har egentligen sällan någon ideologi alls. Året efter blev Vàclav Havel president. 1993 blev Tjeckien och Slovakien två separata stater. Jag passerade Prag den hösten, men steg aldrig av. (Synd, men reskassan var nog i sin.)
Det är bra att vi röstat i alla fall. Gör man inte det kan man ju heller inte komma och gnälla efteråt. ;)
Ronny
Mycket fint och tänkvärt inlägg!
Jag har också varit och röstat, men inte på det parti som jag lämnade 1988 efter att ha varit i Prag en sommar och sett hur socialismen fungerade rent praktiskt.
Ingrid