NÅGON ELLER NÅGOT påminde alldeles nyligen mig om Tove Janssons berättelser om Mumindalen och dess invånare. Så när jag ändå skulle till biblioteket passade jag på att låna hem ”Trollkarlens hatt” igen. Det var väl sisådär 55 år sen sist. Då var det syrran som hade den och jag lånade och läste. Blev riktigt fängslad och läste sedan i rask följd resten i serien. Det är förstås en underbar bok, liksom alla de andra om den här mycket speciella dalen, om alla de udda personer som bebor den och om den långa rad av äventyr som tycks starta så fort familjen vaknar ur sitt vinteride.
Vid återläsningen märker jag hur vidsynt, särskilt Muminmamman är. I Muminhuset får den som dyker upp pannkaka med sylt, kaffe – eller ett fat med mjölk, om man är mycket liten. Muminpappan ombeds att ordna ny sängplats ifall det visar sig gästen tänker stanna. Detta trots att huset egentligen redan är fullt. Inte ens den mindre trevliga Morran körs iväg, trots att marken fryser till där hon står. (Hon går självmant när hon är nöjd). Här har härkomst ingen betydelse. Det är mångkulturellt så ini norden och alla de ”sorter” umgås och man får vara den man är. Hemulen, som går omkring i (sin mosters) klänning och till och med knixar när han tackar (för det ser så fånigt ut att buga i klänning), får göra det, utan att någon fäster en tanke därvid.
Skulle vi en dag, gud förbjude, få fel folk vid makten åkte väl denna subversiva berättelse på första bokbålet.
Redaktören
Ja, Ingrid. Vid närmare eftertanke var jag nog mer i 11-12 årsåldern när jag först stiftade bekantskap med muminvärlden. Och jag tror faktiskt jag läst några av böckerna i mellantiden också. Vem som helst tror jag har god beh¨ållning av berättelserna. Ganska nyligen en ”vuxen” novellsamling av Tove Jansson, med riktigt god läsning. Sen var hon ju också en bildkonstnär av Guds nåde.
Mårran ja. I ”Trollkarlens hatt” vet familjen ännu inget om henne. Det sägs att hon är hemsk – och troligen farlig. Men jag erinrar mig just det du nämner; att hon egentligen också är snäll. Fast förfärligt ensam. Vilken bok det kommer fram i kommer jag snart att påminnas om.
Jag blev riktigt rörd av ditt fina inlägg. Tove Jansson är helt utan konkurrenter i sin genre. Men man kan kanske tillgodogöra sig mer av hennes tankar och medmänsklighet om man är äldre.
Vad gäller barnbarnen kan Casimir ”Vem ska trösta Knyttet” utantill…
Om Mårran har Mirren berättat att hon EGENTLIGEN är snäll, bara så fruktansvärt ensam.
Ingrid