Den skarpa eggens lovsång

DET HÄR ÄR INGEN MATBLOGG. Men eftersom jag tillbringar så pass många timmar i köket som jag tvingas göra, tänkte berömma en trotjänare, som varit i min tjänst i över tjugo år, sedan jag ärvt den efter mina föräldrar. Ett köksredskap som alltså har allra minst 65 år på nacken, troligen betydligt fler. Det är en kniv av fabrikatet ERIK ANTON BERG – Eskilstuna Sweden. Den trängs i lådan tillsammans med andra knivar som är så gott som sysslolösa. Där finns t.ex ett par betydligt yngre, exklusivare, dyrare men helt värdelösa exemplar. Snobbiga – men odugliga. Dessa är degraderade till att ta itu med frysta fiskblock och liknade.

Vad är då hemligheten med den här förskäraren? Jo, bladet förstås; tunt men styvt och i ett otroligt bra rosttfritt stål. Fördelen med det långa, tunt breda bladet märks t.ex när jag ska klyva en kålrot. Det klarar inte de tjockbladiga av utan att tillgripa våld. Lika väl skivar den vitlök i transparent tunna blad. Kniven har aldrig slipats – och därigenom fördärvats. Den har alltså klarat sig undan vandaler. Några tag mot skärpstålet och den exceptionella skärpan är återställd. Någon gång om året får den smaka det finkorniga brynet. Skärpan klarar såväl framdelskött och rökt lax i tunna skivor, som något åldrade tomater – de där som hellre spränger sig själva än låter sig skäras itu. Några omgångar i diskmaskin har den fått, innan jag hann sätta stopp för misshandeln, men den har klarat även det utan allvarligare men.
Att E. A. Bergs Eskilstunasmedja i början blev mest känd för sina rakknivar leder tanken till en grundligt insikt i eggens innersta väsen och ett imponerade kunnande om skärandets fysikaliska process. För mitt dagligliv är E. A. Berg’s redskap ett stöd och en trygghet. Denne trogne och potente partner finns inom bekvämt räckhåll under alla de ändlösa timmarna vid diskbänk och spis.

Redaktören