JAG VET INTE riktigt hur jag ska bära mig åt för att klara uppgiften på bästa och mest rationella sätt. Enklast vore att arbeta med figurerna individuellt och åtskilda, men eftersom jag bestämt en symbiotisk intimitet mellan de tu, kommer jag att behöva forma och anpassa dem till en enhet. Det ger en förfärande mängd skrymslen, fickor och svåråtkomliga passager – en virrvarr jämförbart med kung Minos labyrint.
Min tidigare nämnda och tillika kompetenta vinkelslip, kommer att få mycket mer ledigt än vad som tänkt var. Till saken hör att papier-maché inte hör till de mest lättbearbetade ytorna. Det behövs ett högt varvtal – annars ruggar man mest upp ytan och kommer liksom ingen vart. Att sedan komma ihåg alla plan, vinklar och vrår, att ha kontroll och inte glömma något ställe – det ter sig också minst sagt omöjligt.
En investering gjordes idag. Det är ett köp som jag redan från början var tveksam om nyttan av. Men samtidigt känner jag att jag måste prova. Det är en pytteliten och behändig ”bandslipmaskin”. Med den lär jag komma åt på flera trånga utrymmen. Dock inte alla. Och om det går att jobba effektivt med den… ja det återstår att se.
Bara jag får ytorna grovt jämnade, räknar jag med att en hyfsad finish ska kunna fås med ett ytterlager av köpe-papier-maché-pulver (från Kinn.com). Det här materialet använder jag ganska torrt, med så lite vatten att det är besvärligt att blanda. Då får det till slut en fin pastös konsistens som är lätt att lägga på och släta ut. Krympningen är heller inte särskilt påtaglig så man slipper sprickor och andra olägenheter. Detta kan bli min räddningsplanka – för nu är det inte ens två veckor kvar.
Redaktören
