En reflektion född ur ett pågående uppdrag.
R.L. © Cancerfonden
NÄRA 35 ÅR med dagligt inhalerande av tobaksrök har knappast gagnat redaktörens hälsostatus nu i övermogen ålder. Inga direkt alarmerande skador (ännu) mer än en tämligen besvärande och ihållande hosta. Trots 15 års rökstopp. Och så en totalförödd kondition. Men denna har väl också sin orsak i all utebliven motion. Från att ha varit ett harmlöst bruk, som byggde på ens image som cool, vuxen, intellektuell, ja rent filosofisk (för det gjorde det väl?), började rönen från forskarna dugga allt tätare: rökning skadar din hälsa! Visst! Egentligen var rökningen skadlig redan på 60-talet, i långa loppet – ibland. Cancer hette det värsta hotet, men denna hypotetiska sjukdom drabbade inte alla. Bara dem med otur – och då bara i hög ålder när man ändå ska dö. En bild som fått bra många fler nyanser med tiden.
Rökförbud, och kampanjer, både här och där, inverkade förstås menligt på nöjet med att ta ett bloss. Att ”gå ut och röka”, (i regn och rusk, mörker och kyla) skulle ha kunna vara nog för att lägga av. Men det är ju det där med suget – en i tobaken inbyggd djävulsk mekanism som gör det omöjligt att sluta när man hållit på ett tag. Inte svårt – omöjligt! För nog försökte jag!
Redaktören är i alla fall rökfri sedan 15 år. Det var kärestans grundmurade motvilja mot rökbrukets alla lukter och därmed rökritualens förpassande ut ur hemmets trevna vrå, som till sist ledde fram till det definitiva”fimpandet”. Men tobaksfri? Dessvärre inte. Till att frigöra sig helt från nikotinsuget har Eder redaktör varken kraft eller vilja – eller ens karaktär. Men jag stör ingen (vad jag vet) med mitt snusande och jag inbillar mig att jag sparar på mina lungor. Hostan är tills vidare priset, notan att betala och om det är KOL lär den inte gå över. Men jag gjorde mitt val när jag var ung, liksom förfärande många ungdomar tycks göra idag – trots all upplysning och motstånd. Det är väl sorgligt att de inte blivit klokare än vad jag var!
Redaktören
