LILLA STUDION är fortfarande sig lik – jag är mig lik.
Belamrat som vanligt i lilla studion.
Men om vi backar några steg…
Det liknar ordnad struktur och golvet är rent.
…så kan jag tala om att det skett en förändring. ”Ordning” står för dörren, även om saker trängs med varann. Går vi vidare till ”Mellanrummet”…
Här var det fullt innan.
…så är det väl inte mycket att klaga på? Fläckarna på mattan gör inget – det är en skyddsmatta. De på golvet? Tja, det blir väl ommålning så småningom. Nu kan jag i alla fall ta mig in i ”Verkstan”, genom dörren till vänster.
Plats att jobba numera.
Härifrån har jag nog aldrig visat någon bild – det har helt enkelt varit för deprimerande och behäftat med skam att avbilda. Och så, garaget…
Sopsäckarna borta och golvet dammsuget.
Mycket kvar att sortera, kasta och ordna, men ni skulle ha sett som det såg ut! Det känns som om själva livslusten återvänder, som om jag sett ljuset i tunneln. Nu kan jag schasa iväg mina demoner och fortsätta själv. Ja, äras den som äras bör! Det är inte jag som stått för saneringen. När köttet är svagt och inte ens anden är villig – då händer ingenting. Inte heller vaknade den förskottsbetalde ätteläggens intresse att bli kvitt och ”skuldfri”. Nej här har den ängel jag delar ljuvt och lett med förbarmat sig över min misär och gått fram med trollspöet (det jävlaranamma jag själv bort hänga på mig då och då).
Nu återstår att inom rimlig tid lägga fram en slutrapport där jag (om jag i någon mån ska kunna rekonstruera min heder) kan visa att jag förvaltat den här röjningsinsatsen väl, att jag har ett uns ordningssinne och inte är helt dekadent och stadd civilt förfall. Jag ber således att få återkomma i ärendet.
Redaktören
