JAG ÄR NOG INTE KVALIFICERAD att recensera litteratur, men jag kan väl tycka något, när jag nu råkar göra det? Mina läsval är oftast helt godtyckliga, slumpmässiga. Inte sällan är det layoutaren och omslaget som avgör mina val. Debutanter brukar locka eftersom jag har en generell känsla av att man troligen gör sitt bästa när man skriver förstlingsverket. Dessutom har man troligen haft en så bra idé att den burit ända fram till manuskript och tryckt bok. Ibland slår detta fel förstås, men definitivt inte när det gäller Tomas Eklunds debutroman,”Fågeln i kejsarens träd”.
Det här är läsning på fin, bekväm prosa som snabbt och ledigt bär mig som läsare genom sidorna. Rytmen känns behaglig. Tankevärlden blir däremot snabbt allt mer förbryllande och egenartat sällsam. Författaren får mig att pendla mellan verklighet och dröm – och kanske rent av saga? Hela texten har en lågmält, varm ton som känns levande men också obevekligt inträngande. Jag tror det beror mycket på författarens säkra berättarkänsla och på det poetiska men ändå precisa sätt han använder språket. Han lyckas göra mig väldigt koncentrerat ”närvarande” och det är bara kapitelbrotten som tar mig till ytan igen.
Det känns inte meningsfullt att försöka göra ett referat av handlingen eller innehållet överhuvudtaget – jag tror knappt jag klarar det ens. Kärlek, sorg, paralysi, hopp – och något som kanske kan kallas ett existentiellt pussel? Jag rekommenderar i alla fall boken å det allra varmaste, för njutningsfulla timmar i bästa fåtöljen. Denne debutant har en för mig mycket övertygande litterär kapacitet. Jag längtar redan till hans nästa verk!
Redaktören
